Det är många som frågat mig hur man seglar med en båt som s/y Falken. "Gaffelrigg - går det att kryssa med en sådan båt?" Och det är kanske inte lätt att förstå hur man seglar den helt ensam! Men för mig, som är uppvuxen med båten, är det som med konsten att cykla : man bara kan det - när man väl lärt sig det!

Den enkla sanningen är att man "bara" gör som di gamle alltid har gjort! Man kan inte hantera en båt av äldre karaktär på samma sätt som en modern båt som har andra egenskaper och annan utrustning. Det handlar om att hantera båten efter dess egna förutsättningar.

En klar fördel är att båten är långkölad. Det är en av grundförutsättning för att man som ensam-seglare skall hinna med i "svängarna". Dessutom gör det att man kan dreja bi enkelt. Jag har ingen egen erfarenhet av att dreja bi med en fenkölad båt, men det bör vara avsevärt besvärligare att få en sådan att bete sig stabilt. Jag drejar bi för att minska segel, hänga ut ankare, tvätta ankare, stuva undan ankare, sätta toppsegel, sätta mera försegel, eller för att kunna biställa en som ramlat i med hjälp av jollen. Eller bara för att vänta på en broöppning och samtidigt sätta på en kaffehurra.

Att gå över stag innebär att lossa försegelskoten, lova upp i vinden och under vändningen hinna skota förseglen innan vinden gör att jag inte orkar, men inte heller för tidigt så att det blir back i seglen. Först skall focken tas, sedan klyvaren, och sist jagaren. Det gäller att man inte "missar" - då får man ta fart på nya bogen och sedan lova upp igen för att orka skota hem. Har man inga winchar så har man inte.. Den sävlighet som en långkölad båt har upplevs som en klar fördel varje gång man skall gå överstag - utom de få gånger som båten vägrar i vändningen på grund av svår sjögång....

Och hur skotar man nu alla segel? Ja, storen är ju inte så mycket att göra åt då den löper på levangen. Den skall dock vara satt rätt, dvs pikad tillräckligt, så att den står fint. När man hissar skall man "dra rynka" som man sade förr, dvs man över-pikar en aning så att det bildas fina rynkor vid klon (den inre delen av gaffeln mot masten). Det innebär att det blir lite större buk vid lätt vind, vid hårdare planar seglet ut automatiskt då piken faller tillbaka. Sedan då?

Först lite teori. Det brukar talas rätt mycket om vingar när man talar om segel och hur de fungerar. Om man tittar på en flygplansvinge ser man att den inte är skarp i framkant utan har en "buk" uppåt innebärande att framkanten "lutar nedåt", dvs har "fel" vinkel mot den mötande luften. Men precis som med en fartygsstäv känner luften av innan vingen har nått den att något är på G. Luften tvingas upp av framkanten, delar på sig och följer vingens bukiga profil för att sedan återförena sig efter passagen av vingen. Eftersom nu vingen är välvd, måste luften ändra riktning - och avger då energi till vingen - vi har fått lyftkraft - och vingen bär flygplanet! Men luften skall sedan efter vingen återgå till sitt normala lugna tillstånd. Därför är det viktigt att bukigheten ligger på rätt ställe för att ge maximal kraft och bra släpp. Samtidigt måste luften alltid kunna följa vingen - på översidan - utan att "släppa" (kallas avlösning på flygarspråk).

När ett flygplan skall landa måste det ha relativt låg hastighet. För att kunna göra det ökar man lyftkraften hos vingen. Det åstadkommer man genom att "veva ut" klaffar både i framkant och i bakkant av vingen. Resultatet blir att vingens profil ändras till att bli mer "bukig". Vid lägre hastighet kan ju luften följa en mer buktig yta än vad som är möjligt vid högre hastigheter. Om man tittar på hur det ser ut när man flyger så sluter inte dessa klaffar tätt utan det finns rätt stora luftspalter emellan. Hur fungerar det? Jo, genom att en viss mängd luft passerar igenom springan som bildas "överbryggas" det gap som syns. Den omgivande luftströmmen märker inte att det är ett gap utan följer den totala, "virtuella", profilen som bildas av vingen plus klaffarna.

Samma aerodynamiska fenomen gäller för ett segel även om lufthastigheten är lägre. Därför får heller inte buken i ett segel ligga för långt akterut, och därför är det viktigt att alla segel samverkar så att de bildar en helhet sett ur vindens perspektiv. Skotvinklarna för försegel skall ge rätt luftspalt (luftflöde) mellan seglen för att den omgivande luften skall betrakta den sammansatta segeföringen som en hel vingprofil.

Om man på s/y Falken seglar utan att ha klyvaren satt har man visserligen en hyfsad balans i båten, hon är inte alltför lovgirig tack vare jagaren. Men det blir heller ingen riktig fart i båten. Om man då sätter klyvaren får man en fartökning som inte står i proportion till den ökade segelytan, men väl till den ökade virtuella segelytan! Den virtuella profil-framkanten börjar nu inte längre vid fockstaget utan vid klyvarstaget! Och det är inte en dålig ökning!

Så hur skotar man nu då? Jo, efter att storen är given måste man hitta de rätta luftspalterna mellan de olika seglen. På s/y Falken är det lätt om man seglar med toppsegel (toppseglet är precis som en vindex - fast mycket bättre!). Man lovar till dess det börjar att leva i toppseglet, och faller sedan av tills toppseglet precis blir helt stilla. Sedan kan man skota förseglen till samma gräns - de skall stå fullt men alldeles vid gränsen utan att ge inslag i nästa segel. Nu har man maximerat den "virtuella" profilen och fått maximalt drag - dvs maximal "virtuell" buk.

Enkelt - när man kan det - eller hur?
 

Sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla. (Gustaf Lindborg)