Angiografi´n
Angiografi´n
Det var lite svalt i kulvertarna innan transporten slutade på röntgen-avdelningen. Blev överförd till "operations-bordet", tvättad, täckt med en steril duk. De två operatörerna, röntgenläkaren Anders(?) Nygren och hans assistent "vad-det-nu-kallas" ikäddes blykläder och sterila kläder. Jag fick en spruta i jumsken, en liten stund därefter förnam jag att han gjorde ett snitt med sin skalpell (var det ett par millimeter eller en massa centimeter?). Så pirrade det till på magen till höger och på bildskärmen såg jag att sonden var uppe och for omkring i kranskärlen. Man kollar med en "genomlysning" av lågenergityp var man är innan man sprutar in kontrastvätskan och tar sina bilder. Bilderna lagras både på film och som video så att läkaren via videon direkt kan se att han fick det bildunderlag som han önskade.
Det blev en hel del bilder för att fånga hela kranskärl-systemet i vinkelräta projektioner. Och när han fått vad han ville konstaterade han att "nja, det här är nog ett ganska klart läge för operation och inte en ballongsprängning"! Han pekade på att jag hade förträngningar i alla de tre stora kransartärerna samt något annat i början på ett som han uttrycket som "komplicerande faktor" till någon mån.
Han kontrollerade med "min ansvarige läkare" inom Akademiska Sjukhuset innan han slog igen butiken: "Det blir operation".
Det osannolika
Jag hade läst på och visste att det fanns tre utvägar: medicinering, ballongsprängning (dilattation), eller by-pass-operation. Och jag hade ju redan räknat bort det sista alternativet! Det var alldeles för osannolikt! Men hans argumentation var bestickande. Jag accepterade vad han sade omedelbart. Fast det tog ett par minuter att "uppdatera" min modell/min uppfattning av hur saker och ting hänger ihop.
Så tar man ur "skidan" och lägger ett tryckförband i ca 6..8 timmar med successivt minskande tryck innan såret har läkt ihop.
Det visade sig att all planering var gjord för ballongsprängning - inte bara av mig! Man hade använt en större modell av skida som klarade ballongsprängning.
Uppe på avdelningen igen blev det resonemang om jag skulle få en tid i slutet av veckan, eller om man skulle skicka hem mig i avvaktan på ett operations-tillfälle.
Besöksdagen
Min Lena kom på besök på tisdagen. Hon tog ledigt under eftermiddagen. Och jag lyckades få henne att prata med min vän Tore Lindgren, som ställde upp och körde till Uppsala. Besöket varade mellan ca 15:00 och 18:00.
Ett tag innan de kom ville folk visa mig en video angående operationen "för Du skall ju opereras i morgon"! "Ska jag" blev mitt svar. "Har ingen talat om det för Dig?" "Nej - jag är ju bara patient här - jag får inget veta!" Så det blev en hektisk eftermiddag. Video. Och kirurgen som hade bråttom och ville titta på benen (åderbrock och andra dylika komplikationer) innan han rusade vidare.
Det kändes väldigt skönt att veta att det var Tore som körde hem till Kungsör och inte Lena!
Sedan fick jag göra ett besök på Thorax-intensiven, få veta lite hur det skulle gå till och var och hur man vaknar upp. Och innan jag fick gå upp och träffa Uno och Svante pratade narkosläkaren igenom proceduren. Jag sade att "det är som när man lämnar in bilen på verkstaden. De kommer ut och säger att de måste byta tänd-stiften och man svarar ängsligt 'Kan ni det' " - då skrattade narkosläkaren Anders ?? och sade "Det är bra - du behöver inte säga mer!"
Sedan blev det prat och skoj med mina bägge bröder innan man återigen fick tvätta sig med anti-mögelmedel för natten.