Epilog angående Hjärtinfarkt
Epilog angående Hjärtinfarkt
Jag har noterat att det mesta som finns (fanns i alla fall!) i läsväg om hjärtinfarkt andas en förskräcklig pessimism! Mest depressioner och slika dystra saker. Och jag som inte har haft något alls av detta!! Själv tror jag att det har med min inställning till det hela att göra. Så här:
Jag upptäckte att jag åkt på en hjärtinfarkt. Bara att konstatera - man kan inte backa historien.
Frågor: Vad hade jag kunnat gjort för att unvika detta? Vad kan jag göra för att inte hamna där igen? Det är de två viktiga frågorna, allt annat är historia!
Med vetskapen om vad som har hänt (och kanske en aning om vad som i alla fall kan har hjälpt till att få mig dit!) är det bara att se framåt.
Således: att undvika det i kosten som innebär ökade risker och att hålla igång kroppen så att den inte slaggar igen igen!! Som tur är röker jag ju inte (det slutade jag med för många år sen). Och jag har ingen övervikt eller högt blodtryck eller diabetes som alla är riskfaktorer. Vad jag har i mitt arv vete katten...
Jag vill ju inte skaffa mig en ny hjärtinfarkt.
Och det är väl den starkaste drivkraften till att inte mera frossa i choklad, nougat, smör, feta ostar, etc. Och som hjälper till att hålla igång motionerandet även om det ibland kan kännas tungt. Visst struntar jag i det vissa dagar, ibland ganska slarvigt under en hel vecka - men sen kommer det igång igen. Aldrig kommer jag att sluta - så trevliga var inte sköterskorna på HIA eller på Akademiska eller någon annanstans heller för den delen!
Ett bra råd är följande: starta inte med att kavla upp ärmarna och "hugg i" (snöskottning, bära ved, byta däck på bilen,..) utan att först ha värmt upp - det gör ju alla idrottsmänniskor! "Skotta gärna snö - men gå först ett varv eller två runt kvarteret" är ett råd som jag fick under rehabiliteringen. Och jag skottar snö, grejar i trädgården, sliter med båten både under segling under sommaren och med vinterförvaring - båten skall upp och ner, riggas på, riggas av, etc. Och jag mår bra!
En hjärtinfarkt är med modern sjukvård inte så märkvärdigt. Visst kan man dö - men det kan man göra med en inflammerad blindtarm också! För att inte tala om det mest vanliga - trafiken!
Om man inte har andra problem eller defekter med hjärtat eller så kan man - som jag - bli renoverad "mitt i livet" och ha en lång och trevlig tid framför sig. Troligen kommer jag inte att köra störtlopp eller så (det finns ju gränser menar jag!) men inte tycker jag att jag känner några egentliga begränsningar i hur jag kan leva mitt liv framöver. Inte mer än vad andra egenheter kommer att medföra - som demens eller så...
Kungsör i februari 2000
Och sedan då...?
Jovisst!! Jag bara mår alldeles utmärkt! Till och med så bra att jag har slutat med mina mediciner!!
Under tiden på Hjärt-rehab tyckte dom ett tag att jag hade lite svårt att upp pulsen. Så dom ringde en kväll och tyckte att jag skulle halvera dosen på morgonen dagen efter. Och det gjorde jag. Och dom blev lite förvånade av att jag reagerade så snabbt på den minskade dosen!
Jag har sedan hållit lite koll på hur min puls varierar under träning och vila. Med min morgonmgympa skall pulsen upp till mellan 120 och 140 för att så klinga av till under 90 efter tre minuter. Och vilopulsen skall ligga vid 60 eller staxt under. Med det som måttståck OCH min inställning att mediciner skall man undvika om det går gjorde jag en egen halvering av min dos Seloken (beta-blkockeraren). Och det blev ingen skillnad! Så efter ett par månader sade jag detta till läkaren som först blev irriterad men som efter koll av mina puls-värden ansåg att det var Ok. Och på den vägen blev det!
Under 2006 provade jag en del med att helt avstå från medicinerna. Utan att det kändes fel. Jag "hittade" dessutom lite information på Internet (vad finns inte där!). Bland annat en läkare som uttalade att efter 7-8 år kanske verkan av seloken inte var så där himla stor utan att man kanske skulle ompröva behovet av en beta-blockerare. Så när det sedan var dags för den årliga kontrollen avsade jag mig all medicinering! Jag har ju kvar tabletter utifall att...
Resultatet? - Jo, jag mår bättre! Det är vad jag upplever! Jag är varmare i ben och händer, småsår (jag är en sådan där typ som inte kan hålla mig från att mixtra med allt! Vilket leder till en del småblessyrer...) läker klart bättre etc. Min kropp svarar på den uteblivna medicineringen med att den tycker det är jättebra! Och jag MÅR mycket bättre! Både fysiskt men kanske mest mentalt.
Därmed uppmanar jag INTE att andra skall avstå eller sluta med sin medicinering! Att jag gjort det är ett väldigt personligt ställningstagande. Men man kan alltid diskutera med sin läkare. Dom sitter inne med en hel del kunskap - även om det ibland kanske är lite väl styrt av läkemedelsindustrin och annat! Eftersom forskningen fortsätter vet man inte allt. Och det händer ju att man "hittar" nya saker som kullkastar de gamla teorierna och orsak/verkan-modellerna. Och hur man än vrider och vänder på det hela så har den personliga livsstilen väldigt stor betydelse!
Kanske det allra viktigaste - att man håller igång sin kropp! Den är INTE skapad för ett inne-sittarliv framför TV eller dator! Vi är allt konstruerade för att jaga vilda djur! Eller bli jagade av hungriga djur!! Så - motion och håll-i-gång är vad som gäller!
Kungsör i februari 2007