Ernfrid Engström förblev Arholma trogen. Werner
däremot flyttade sedermera till Norröra dit
föräldrarna flyttat enär modern tyckte det
blev för långt ut att bo på
Rödlöga. Avståndet in till Furusund och
"fastare" mark är betydligt kortare från
Norröra.
Under kriget blev det ont om det mesta. Så även
med bensinen till båtarna. Werner blev "arg", gick ut i
vedboden och yxade till en skrov-modell som kunde
användas som mall vid bygget. Under tiden mellan 1942
fram till våren 1945 byggde han så en
systerbåt till "Neptun". Hon blev "smalare och
längre" än den förra (8.0 * 3.15 meter) men
annars oerhört lika. Hon byggdes på sandstranden
för hand. Hon är byggd av kärnfura på
"mall" med "vränger" av ask. "Vrängd" innebär
att man bygger bordläggningen efter mall och sätter
in spant efteråt, att "vränga" båten. Det
färdiga skrovet behandlades med färglös
cuprinol 16 gånger. Sedan med en blandning av lika
delar rå linolja, terpentin och dalbränd
tjära tills träet inte tog emot mera!. Hon
premiärseglades våren 1945 med jungfrufärden
till Ut-Fredel där Werner hade fiske-andel. "På
jungfrufärd med kosterbåten Falken"
skrev han i sin gästbok (?) på Ut-Fredel.
Nu var kriget slut och det fanns åter bensin till
båtarna. Werner var 70 år och ingen ungdom
längre och tyckte att båten var nog lite jobbig
att hantera trots allt!. Min far, "Sassa" Sam G
Ljungdahl, vars föräldrar varit sommarboende
på Granö på Arholma sedan 1910-talet, var
på jakt efter en större båt. "Engströms
koster" var naturligtvis en önskedröm att äga!
Han fick via Ernfrid Engström höra om denna nya
kosterbåt och tillskrev Werner om möjlighet att
få köpa. Svaret kom till jul - Werner hade seglat
hela november ut! Jo, det kunde man kanske tänka
sig!
Min far skrev omedelbart tillbaka att "vi kommer med
första ångbåtslägenhet i
vår"! Familjen
åkte ut, besåg underverket, och beslutet var ett
faktum: familjen hade en ny båt!! Och inte vilken
båt som helst utan ett "litet fartyg"! Jag var då
6 år. Båten skulle avhämtas till pingst,
fullt vårutrustad och klar.
Werner undrade hur min far skulle hantera båten
på vintern. "Den drar jag upp på Granö
på Arholma" sade min far. "Det kan han inte"
genmälde Werner, "prata med Emil Sjöström i
Österhamnen på Arholma"! Och så blev
det. "Falken" har sedan dess varje vinter skötts
av Emil med den största omsorg fram till sin död
1979 i februari.
När min farmor dog 1970 såldes fastigheten
på Arholma. Kontakterna med Arholma har sedan dess
varit sporadiska. Nu fick min bror Uno och jag
"nödutrusta" "Falken" under ett antal helger,
rensa båthusvinden och plocka med allt som
tillhörde båten, och segla "hem" henne till
Kungsör längst in i Mälaren där jag bor.
Jag var den av oss bröder som hade praktiska
möjligheter att ta hand om båten!
Hon låg på land det året, 1979. All
inredning revs för att komma åt skrovet och hon
renskrapades inombords. Till våren var hon nybehandlad
med den gamla metoden: rå linolja och terpentin. Det
tog flera år innan bottenfärgen ville sitta
ordentligt! Ny inredning tillkom efter ett par år
när alla idéer om hur den skulle se ut hade
fått värka färdigt. Utvändigt är
hon i samma skick som när hon en gång byggdes
undantagandes några mindre förändringar: en
mycket låg akterruff, något förhöjd
rufflucka, och den stora klyvaren (som är flygande,dvs
inte satt utmed staget) som bytts mot en något mindre
kompletterad med en jagare utanför på
klyvarstaget. Men annars är hon riggad som hon en
gång var - med en lång klyvarbom som sticker ut 3
meter, en storbom på 6 meter som också sticker ut
akter om båten, och en 4 meter lång gaffel. Hon
har fått ny stående rigg, nyare material i segel
och löpande gods - men hon har kvar sin charm!
När man ser henne blir det som en kamrat sade en
gång efter att ha sett henne i Kungsör - och sedan
råkade få syn på henne när han
passerade Små-Dalarö: "Det finns bara en
sådan båt!" Och det är ju nästan
sant! För hon har ju en syster - HADE i alla fall! Finns
hon kvar?
Sommaren 1994 under min Arholma-vistelse gjorde jag en del
efterforskningar. Via efterlevande "Engströmmare" och
andra Arholmabor har framkommit att "Neptun"
såldes till en Sven Rolander. Han lade ner
mycken möda på att snygga upp henne och byggde
även om ruffen delvis. Det blev sedan hans bror, Seth
Rolander, som pga familjeförhållanden sålde
den vidare till någon i Helsingborg, troligen
1958.
En bekant här i Kungsör hade sin far i
Helsingborg. Tipset att "det går inte att sälja
en fastighet i Råå - där flyttar man
inte!" måste givetvis användas: där borde
det således finnas folk kvar som har sett
"Neptun". Hon var alldeles för ovanlig för
att det inte finns folk som minns henne!
En arbetskamrat "råkade" få höra om
detta: "Jag skall prata med min svärfar" sade
han! Varefter ett meddelande kommer att en Mats Persson
är ordförande i en Träbåtsförening
i Råå.....
Nu är det nära - finns hon kvar, systern.... Det skulle vara oerhört roligt att få veta och i så fall få se henne! Jag har sett henne på håll i min ungdom bara. Och jag har aldrig sett en båt som liknar "Falken" - med det skrovet och den riggen - mer än dessa två systrar! Jag tycker att det är viktigt - och roligt! - att bevara en gammal fin segeltradition: de här båtarna är byggda av EN man för att seglas av EN man! Det är definitivt annorlunda att segla en sådan här dam... och man blir ju ett "villebråd" av andra som vill se och undra, både båtfolk och andra: snart finns det ju inte sådana här flytetyg kvar!