Han föddes ute på Svenskhögarna men växte upp på Rödlöga i Stockholms norra skärgård. Han fick sedermera arbete inom tullväsendet med placering på Arholma. Där byggde han en "kosterbåt" omkring 1910.  Hans namn var Werner Engström. Efter bara något år fick brodern, Ernfrid Engström, överta båten vars namn var "Neptun". Även brodern hade tjänst inom tullväsendet med placering på Arholma. Denna båt gick allmänt under benämningen "Engström's koster". Den huvudsakligaste användningen var att segla med sommargäster, ibland upp mot 20-talet samtidigt ombord!
 

Ernfrid Engström förblev Arholma trogen. Werner däremot flyttade sedermera till Norröra dit föräldrarna flyttat enär modern tyckte det blev för långt ut att bo på Rödlöga. Avståndet in till Furusund och "fastare" mark är betydligt kortare från Norröra.
 

Under kriget blev det ont om det mesta. Så även med bensinen till båtarna. Werner blev "arg", gick ut i vedboden och yxade till en skrov-modell som kunde användas som mall vid bygget. Under tiden mellan 1942 fram till våren 1945 byggde han så en systerbåt till "Neptun". Hon blev "smalare och längre" än den förra (8.0 * 3.15 meter) men annars oerhört lika. Hon byggdes på sandstranden för hand. Hon är byggd av kärnfura på "mall" med "vränger" av ask. "Vrängd" innebär att man bygger bordläggningen efter mall och sätter in spant efteråt, att "vränga" båten. Det färdiga skrovet behandlades med färglös cuprinol 16 gånger. Sedan med en blandning av lika delar rå linolja, terpentin och dalbränd tjära tills träet inte tog emot mera!. Hon premiärseglades våren 1945 med jungfrufärden till Ut-Fredel där Werner hade fiske-andel. "På jungfrufärd med kosterbåten Falken" skrev han i sin gästbok (?) på Ut-Fredel.
 

Nu var kriget slut och det fanns åter bensin till båtarna. Werner var 70 år och ingen ungdom längre och tyckte att båten var nog lite jobbig att hantera trots allt!. Min far, "Sassa" Sam G Ljungdahl, vars föräldrar varit sommarboende på Granö på Arholma sedan 1910-talet, var på jakt efter en större båt. "Engströms koster" var naturligtvis en önskedröm att äga! Han fick via Ernfrid Engström höra om denna nya kosterbåt och tillskrev Werner om möjlighet att få köpa. Svaret kom till jul - Werner hade seglat hela november ut! Jo, det kunde man kanske tänka sig!
 

Min far skrev omedelbart tillbaka att "vi kommer med första ångbåtslägenhet i vår"!  Familjen åkte ut, besåg underverket, och beslutet var ett faktum: familjen hade en ny båt!! Och inte vilken båt som helst utan ett "litet fartyg"! Jag var då 6 år. Båten skulle avhämtas till pingst, fullt vårutrustad och klar.
 

Werner undrade hur min far skulle hantera båten på vintern. "Den drar jag upp på Granö på Arholma" sade min far. "Det kan han inte" genmälde Werner, "prata med Emil Sjöström i Österhamnen på Arholma"! Och så blev det. "Falken" har sedan dess varje vinter skötts av Emil med den största omsorg fram till sin död 1979 i februari.
 

När min farmor dog 1970 såldes fastigheten på Arholma. Kontakterna med Arholma har sedan dess varit sporadiska. Nu fick min bror Uno och jag "nödutrusta" "Falken" under ett antal helger, rensa båthusvinden och plocka med allt som tillhörde båten, och segla "hem" henne till Kungsör längst in i Mälaren där jag bor. Jag var den av oss bröder som hade praktiska möjligheter att ta hand om båten!
 

Hon låg på land det året, 1979. All inredning revs för att komma åt skrovet och hon renskrapades inombords. Till våren var hon nybehandlad med den gamla metoden: rå linolja och terpentin. Det tog flera år innan bottenfärgen ville sitta ordentligt! Ny inredning tillkom efter ett par år när alla idéer om hur den skulle se ut hade fått värka färdigt. Utvändigt är hon i samma skick som när hon en gång byggdes undantagandes några mindre förändringar: en mycket låg akterruff, något förhöjd rufflucka, och den stora klyvaren (som är flygande,dvs inte satt utmed staget) som bytts mot en något mindre kompletterad med en jagare utanför på klyvarstaget. Men annars är hon riggad som hon en gång var - med en lång klyvarbom som sticker ut 3 meter, en storbom på 6 meter som också sticker ut akter om båten, och en 4 meter lång gaffel. Hon har fått ny stående rigg, nyare material i segel och löpande gods - men hon har kvar sin charm!
 

När man ser henne blir det som en kamrat sade en gång efter att ha sett henne i Kungsör - och sedan råkade få syn på henne när han passerade Små-Dalarö: "Det finns bara en sådan båt!" Och det är ju nästan sant! För hon har ju en syster - HADE i alla fall! Finns hon kvar?
 

Sommaren 1994 under min Arholma-vistelse gjorde jag en del efterforskningar. Via efterlevande "Engströmmare" och andra Arholmabor har framkommit att "Neptun" såldes till en Sven Rolander. Han lade ner mycken möda på att snygga upp henne och byggde även om ruffen delvis. Det blev sedan hans bror, Seth Rolander, som pga familjeförhållanden sålde den vidare till någon i Helsingborg, troligen 1958.
 

En bekant här i Kungsör hade sin far i Helsingborg. Tipset att "det går inte att sälja en fastighet i Råå - där flyttar man inte!" måste givetvis användas: där borde det således finnas folk kvar som har sett "Neptun". Hon var alldeles för ovanlig för att det inte finns folk som minns henne!
 

En arbetskamrat "råkade" få höra om detta: "Jag skall prata med min svärfar" sade han! Varefter ett meddelande kommer att en Mats Persson är ordförande i en Träbåtsförening i Råå.....
 

Nu är det nära - finns hon kvar, systern.... Det skulle vara oerhört roligt att få veta och i så fall få se henne! Jag har sett henne på håll i min ungdom bara. Och jag har aldrig sett en båt som liknar "Falken" - med det skrovet och den riggen - mer än dessa två systrar! Jag tycker att det är viktigt - och roligt! - att bevara en gammal fin segeltradition: de här båtarna är byggda av EN man för att seglas av EN man! Det är definitivt annorlunda att segla en sådan här dam... och man blir ju ett "villebråd" av andra som vill se och undra, både båtfolk och andra: snart finns det ju inte sådana här flytetyg kvar!